ridlägret slutade och det gick några veckor. nån månad senare åkte jag och 2 vänner tillbaka för att hjälpa till med hästarna och rida o ha kul. när jag kommer dit så står pysen kvar. och han är fortfarande lika smal. det såg verkligen hemskt ut. dom som äger öknehult bad mig rida honom men jag kunde verkligen inte göra något annat än att skritta på honom. det kändes som om ryggen skulle gå av vilken sekund som helst. det gick några dagar och jag blev som förälskad i hästen. hans ögon var nog dom snällaste och oskyldigaste ögonen jag nånsin sätt. jag var bara tvungen att hjälpa honom.

vi åkyte hem och jag tjatade på mamma mer än nånsin för att få hyra pysen. tillslut sa hon ja. vi letade stallplatser och hittade ett jättemysigt stall i eksund. allting fixades och några veckor senare åkte jag upp till öknehult för att förbereda honom att komma hem till norrköping. jag visste att jag inte skulle kunna rida honom men jag trodde det skulle gå med tiden då han skulle få lite fett på kroppen och få bygga upp lite muskler. men så blev det inte.

när han kom till eksund gård så trivdes han otroligt bra. det var hans nya hem. till en början gick jag ut och gick med honom mycket och bara myste med honom. efter en tid så kändes han som min bebis. det kändes som jag hade uppfostrat honom i hela hans liv. känslan av att komma in i stallet och att pysen står längst bort i gången men ändå fångar min blick sen gnäggar , det var som att höra : jag älskar dig för att du hjälper mig. mitt hjärta stannade varje gång jag hörde pysen gnägga, det var det vackraste ljud jag nånsin hört.

jag provade några gånger att skritta på honom men då snubblade han bara. så vi fortsatte att gå långa promenader. haha jag kommer ihåg en gång när han kände sig liyte extra busig och faktiskt lycklig , så han sprang ut på en åker och mig drog han med sig. det tog mig minst 1 timme att komma hem till stallet, haha gose.

det kom upp en massör en dag och skulle känna lite på honom. men hon bara suckade och sa att vi va tvungna att åka till veterinären med honom. jag lovar er att den där klumpen jag fick i halsen det ögonblicket var som att kvävas. det gick kanske två veckor tills vi fick tag på tid hos en klinik. nu var det dagen då vi skulle åka och undersöka pysen.

jag var i stallet klockan 7 på fredag den 13;onde. jag myste med pysen och fixade iordning allt. tillslut var det dags att lasta. det gick jättebra, han gick rätt in. sen åkte vi.

när vi kom fram kände jag hur nervös jag faktiskt var, lkumpen i halsen kom tillbaka. han var välldigt svår att lasta ur, jaga har aldrig sett en sån häst förut. det tog kanske 40 minuter att lasta ur honom. när det tillslut gick så ställde jag in honom i en box på kliniken. han åt lite hö och ja faktiskt macka med pålägg + banan. haha han var en konstig häst. vetrinären kom och det var dags, nu fick jag rysningar, paniken steg fram inom mig. vi tog in honom i stallet där hon skulle kolla på honom. han var nervös och gick runt i en cirkel runt mig. sen skulle jag ut och springa lite med honom.

jag sprang fram och tillbaka kanske 8 gånger men han studsa runt och stegra+bocka som en galning. när jag kom fram till vetrinären såg jag hur hon suckade och vände sig om. jag kände hur tårarna började stiga i ögonen. hon sa exakt såhär: det är bara att ta bort, finns ingenting att göra. hade människan inga känslor alls? jag tryckte ansiktet mot pysens hals och verkligen bröt ihop.

har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. det var som om någon hade slagit mig i magen, jag kunde inte stå på benen. min syster tog in pysen i stallet medans jag mamma och vetrinären satt och prata. eller dom prata, jag fick inte fram några ord. sedan sprang jag in till pysen. jag tror jag satt där i nån timme. och jag var sen tvungen  att göra det som var bäst för honom, han hade ont och led. så jag tänkte inte låta honom lida mer. ida som äger eksunds gård kom in och skulle va med pysen med han fick en spruta och somna in, jag visste att jag inte skulle klara av det. jag höll honom en bit ut på gården, gav honom en sista puss på mulen. han kollade rakt in i mina ögon, och jag kände både min och hans rädsla och panik. jag tog några steg bort, då flög han upp i luften och stegrade. den rädsla han hade gick genom hela min kropp, jag kände mig som om vi vore i samma kropp. sedan gick jag snabbt därifrån.

jag tänkte i huvet hela tiden hur han kollade in i mina ögon och blev livrädd när jag lämnade honom där. allt gick så fort. jag kände mig helt ensam, helt tom. det är det svåraste jag nånsin gjort i hela mitt liv. och det är något jag aldrig kommer glömma. jag älskar pysen så enormt mycket, inte bara som min häst utan som en familje medlem, som min bebis. han var det finaste jag nånsin haft.

att berätta om det här är riktigt svårt, men också en lättnad. jag har tömt mitt hjärta, men det finns fortfarande så mycket sorg kvar. jag älskar dig bezyl, rest in peace mitt hjärta ♥